Jag var lite irriterad redan när jag kom till teatern. Mest på mej själv, faktiskt. Varför kunde jag inte lära mej att hålla truten, och bara låta saker passera, bara tänka: sådär tycker hanellerhon, jag håller inte med, men det är inget jag behöver gapa ut. Jag kan le lite inombords, åt den idiotiska åsikten, det räcker. Jag behöver inte basunera ut vad jag tycker.
Men det är något med det där, när vänner har en åsikt som jag inte håller med om, som gör det svårt för mej att vara tyst. Det känns som om jag är falsk om jag inte opponerar mej, som om min tystnad är ett sätt att inte bry mej, inte engagera mej. Som om jag är en dålig vän.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar