Man samspråkar på ett sånt där kvickt och lättsamt Neil Simon-sätt, lite uppvridet, men nästan som på riktigt, och jag inser plötsligt varför jag tycker det är intressant: kvinnans roll är något annat än bara en fru, vars funktion i den här typen av pjäser brukar vara att hindra mannen från att göra vad han vill göra. Här handlar det minst lika mycket om henne som om honom. Nej, det verkar faktiskt som om bollen ligger hos henne; det är hon som har fokus; det här handlar om henne.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/minns-du-mej-pa-lisebergsteatern.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar