Jag har sett STEPHEN SONDHEIM REDOVISNING SMU ÅK 3:
Jag gillar förundran på scenen. Jag gillar när karaktären - i sång eller tal - inte har kommit fram till ett svar, utan liksom resonerar sej fram, ställer sej frågor, ändrar inställning, förändras, under sångens gång. Det är inte så intressant om en bank-kassörska utanför scenen har kommit fram till att hon är förälskad i säkerhetsvakten, och liksom bara kommer in och förkunnar det.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/stephen-sondheim-redovisning-smu-ak-3.html
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
HOW I’M USING AI TO BECOME A GENIUS IN 2026: THE 50 CATEGORY CHALLENGE
CAN AN ARTIFICIAL INTELLIGENCE ACTUALLY TURN YOU INTO A RENAISSANCE MAN BY DECEMBER? 🧠 Welcome to the first day of the rest of your life. ...
-
You see, this is the kind of soup that isn’t in a hurry. It lingers, deepens, waits for you to come back. The Italians call it *ribollita*, ...
-
Jag har sett YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, i London: Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomena... -
Sankta Cecilia, kyrkomusikens (och de blindas) skyddshelgon firades den 22 november årligen i slutet av 1600-talet av Londons musiker med ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar