MIN VÄN FASCISTEN

Det här är inte en favoritmusikal. Det är så mycket i den som jag inte förstår. Till och med titeln är för mej förvirrande. Jag förstår att det är ett säljare, provocerande namn, men borde den inte heta VÅR VÄN FASCISTEN, eftersom det inte finns en uttalad huvudroll? Det här är inte KUNGEN OCH JAG, det här är KUNGEN OCH VI. Dessutom handlar det varken speciellt mycket om fascism eller vänskap. Inte tillräckligt mycket i alla fall. Men man kommer ihåg den. Det här är tredje gången jag ser den här musikalen. Första gången var 2013, på Uppsala Stadsteater, nummer två var en version av den här uppsättningen, på Mälarhöjdens Friluftsteater, men det här är faktiskt den version jag gillar bäst. Den känns skarpare, tydligare, mer välspelad. Men tyvärr gör den här tydligheten att bristerna i manuset står ut. Hur bra skådespelarna än är - och de är mycket, mycket bra - så tillåter inte manuset att de blir annat än idéer, typer, lite som löjliga familjerna , men istället för Herr Bagare har man här Herr Socialdemokrat. Undantag är kanske Therese Andersson Lewis alkade moderat som är en masterclass i hur man spelar full. I pausen hörde jag en kvinna säga "Hon spelar full så att jag känner mej bakis" Manuset känns indelat i tre akter: först, en akt där de nu vuxna barnen i bullerbyn har vuxit upp, fått olika politiska åsikter och försöker träffas under ordnade former. Det är intressant, men de olika numren blir mer som kupletter, revynummer, än en tydlig utveckling. Alla sånger i den här delen skulle kunnas blandas och ges, tas bort eller läggas till för ingen har egentligen någon konsekvens för en fortgående handling. Det känns lite som ett parti ur musikalen COMPANY, men utan det mänskliga djupet. Det två är när en främling i nazistuniform plötsligt dyker upp. Detta är kanske den mest lyckade delen, och här känns det som om föreställningen börjar om, viker av, vänder blad. Det som har skett innan har plötsligt ingen konsekvens. Det här är en annan förställning. Del tre är en slags epilog, där det visar sej att de har drivit med mannen i nazistuniform, och varför har jag inte förstått i någon av de tre versionerna. I den här uppsättningen blir det bara tydligare att jag inte fattar varför. Det känns som om manusförfattarna ville ha en plot-twist, men inte brydde som att ger rollerna några intentioner eller drivkrafter. Men, som sagt, det här är den bästa uppsättningen jag har sett av den här musikalen. Det är så välspelad att jag många gånger inte ens tänker på att man sjunger sina repliker. Frida Bergh's regi visar att här är något som Sveriges teaterscener saknar: en mycket kompetent kvinnlig musikalregissör. Kanske hade uppsättningen vunnit på om hon helt hade stigit av scenen, för nu känns det lite som om hennes karaktär inte får samma sceniska uppmärksamhet som hon har gett de andra rollerna. Hon försvinner lite, och det är smått förvirrande, speciellt när det visar sej att hon och främlingen ska ha en särskild kontakt. Hans frieri kommer som en stor, ogrundad överraskning, speciellt som han inte för så många sånger tidigare satt och luktade på en annan person; Unge Herr Miljöpartist. Gunilla Bratts KOSTYMER är tydliga, inspirerade och intressanta, och definierar tydligt vem som är vad, och gör det på ett estetiskt tilltalande sätt. Kläderna känns utvalda med omsorg. SCENOGRAFIN är enkel och smälter in i PLAYHOUSE TEATERS redan existerande scenografi från deras LIVET SUGER. Den för tankarna till ett torp på landet, en stuga som har gått i arv, fylld med antika, slitna möbler. Johan Mörk och hans orkester låter - som alltid - som om de vore långt många fler. Och det här materialet visar att det inte finns någon stil de inte klarar. Jag vill avsluta med att nämna ett russin i kakan: när man börjar bli gammal - som jag - så är det ibland - nej, alltid - väldigt svårt att bedöma hur gammal en ung person är, men jag tror att Teodor Wennö - som spelar Unge Herr Moderat (Eller Liberal?) - är mycket ung. Jag hoppas han håller sej på den här banan, för han har en lysande framtid framför sej. Med REUBEN SALLMANDER FRIDA BERGH THÉRÈSE ANDERSSON LEWIS NIKLAS LÖJDMARK CHRESSMAN ANDERS BUTTA BÖRJESSON ÅSA BERGH TEODOR WENNÖ ORKESTER: JOHAN MÖRK TOBIAS JOHANSSON CARL-EMIL SVENSSON JONATHAN LINDH Klas Abrahamsson - text och manus Erik Gedeon - musik och manus Erika Carlborg - scenografi & kostym Gunilla Bratt - mask & kostym Hedvig Carlborg - rekvisita Martin Johansson - producent & marknadsföring Björn Sundling -ljud Kevin Wyn-Jones -ljus Jessica Welander - affischbild Bo Sandberg - foto @martincarlolof @niklaschressman @berg.asa @butta006 @frida.bergh @teodorwenno @thereseanderssonlewis @reuben_sallmander @kapellmastarn @minvanfascisten @playhouse_teater @ARTISTERIANSTHLM #minvänfascisten #musicaltheatre #sweden #sverige #performingarts #teater #musical #showbusiness #theatre #Showtime #acting #actor #stage #showbiz #show #entertainment #cast #Ensemble #scen #drama #comedy #tragedy #company #actors #performance #playhouseteater #premiär #musikalartister #orkester #stockholm

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)