Produktion
Av
Anton Tjechov
Regi och bearbetning
Alexander Mørk-Eidem
Scenografi
Erlend Birkeland
Kostym
Jenny Ljungberg
Ljus
Ellen Ruge
Ljud
Daniel Rejmer
Mask
Carina Saxenberg
Motiv på mattan i scenografin
Høst © Bendik Riis / Bildupphovsrätt 2021
På scenen: Peter Andersson, Lina Englund, Isabelle Kyed, Sissela Kyle, Jörgen Thorsson, Björn Bengtsson, Jan Mybrand, Susan Taslimi
Det är är en bearbetning av Anton Tjechovs Onkel Vanja, där händelserna förlagts till Dalsland. Jag såg ett förberedande genrep.
Det handlar om Morbror Janne som bor på en bondgård med sin systerdotter Sonja som är kär i en alkoholiserad läkare som är kär i Sonjas unga styvmor som tillsammans med sin man har kommit för att sälja gården för att flytta till Florens.
Om den här föreställningen hade varit avsevärt kortare hade den passat för en publik som har lite svårt att hänga med i en vanlig Tjechovföreställning. Det är enkelt, det är tydligt, och det finns en massa roliga svenska ingenkänningsfaktorer , som the Crown, Corona, och svenska Akademien, och dessutom en massa dialekter som man kan skratta åt.
Tyvärr tillhör jag dom där som gillar Tjechov, och eftersom jag kan Onkeln Vanja lite utan och innan, så är berättelsen inte längre intressant, utan hur den berättas. Och här vet jag inte riktigt hur dom berättar den. Jag hör vad dom säger, men jag förstår inte varför dom säger det dom säger, varifrån dom hämtar intryck och inspiration. Alla åsikter och uppfattningar verkar redan färdigformulerade, ingen verkar uppleva något i stunden, alla ställningstagande är redan tagna.
Mitt stora problem är att jag inte känner något för någon. Ingen har min sympati. Rollerna verkar regisserade och agerade på avstånd, med säker distans. Man försvarar ofta inte, man förlöjligar.
Jag tycket mycket om scenografin, som dominerades av en stor matta, och jag skulle önska att kostymerna var lite mer personliga, att de berättade lite mer om dom som bar dom. Speciellt Helena, den unga hustrun, hade jag svårt att läsa, vad gäller hennes kostym. Den var väldigt anonym och sa mej ingenting om den som bar den.
Det låter som en bra idé att låta karaktärerna i Onkel Vanja hamna tillsammans i en Coronabubbla på en gård i Dalsland. Men tyvärr genomförs den inte ordentligt. Corona blir en slags punchsline, och jag upplever det som ganska stötande. De tar inte pandemin och omständigheterna på allvar. Det finns ingen rädsla för att bli sjuk, och när man på något sätt tar in omständigheterna är det för att skratta åt företeelser som armbågshälsningar. Två personer i riskgruppen - den gamla småsenila mamman och Sonjas pappa - får ingen som helst särbehandling, och läkaren som kommer på besök har varken munskydd eller visir.
Det är synd, för dessa yttre omständigheter hade kunnat göra föreställningen så mycket intressantare: viljan till, och rädslan för närhet, och dödsångest och dödsförakt hade kunnat ankra handlingen, gett motivation och fungerat som drivkraft.
Eftersom jag inte är så intresserad av föreställningen tillbringar jag mycket tid med att fantisera var det gick fel - för jag utgår från att det fanns en god idé i grunden - och jag leker med tanken att man från början gick runt med munskydd, men att man av praktiskt skäl - skådisarna hördes inte, och man kunde inte se deras ansiktsuttryck - slutade använda dom.
Och där föll hela tolkningen. Kvar är bara skelettet av Tjechovs drama och ett gäng dialekter som kommer och går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar