Jag har sett CELUI QUI TOMBE, med Compagnie Yoann Bourgeois, på Dansens Hus:
"Jag hinner tänka en himla massa, när parkettgolvet vippar, och det blir svårare och svårare att hålla balansen: Om hur vi liksom, sen flera år tillbaka, har funnit oss i att långsamt få det sämre, utan att protestera. Hur det naggas och nafsas. Snaran har dragits åt, sakta, och vi har liksom inte märkt att det har blivit svårare och svårare att andas. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/celui-qui-tombe-med-compagnie-yoann.html
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
HOW I GOT NO WINE BUT GREAT LAUGHS
COULD A BOTTLE OF WINE AND A WELL-TIMED SCARE BE THE SECRET TO THEATRICAL GENIUS? 🍷 Welcome to the magnificent madness of a two-show Sat...
-
Sankta Cecilia, kyrkomusikens (och de blindas) skyddshelgon firades den 22 november årligen i slutet av 1600-talet av Londons musiker med ...
-
Have you ever calculated the cost per wear of your clothes — and found that life itself became a runway? In this video, you’ll follow me th...
-
Follow me on instagram https://www.instagram.com/joakim_clif... or Tiktok https://www.tiktok.com/@joakimclifton... for more. We started ...

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar