Jag har sett CELUI QUI TOMBE, med Compagnie Yoann Bourgeois, på Dansens Hus:
"Jag hinner tänka en himla massa, när parkettgolvet vippar, och det blir svårare och svårare att hålla balansen: Om hur vi liksom, sen flera år tillbaka, har funnit oss i att långsamt få det sämre, utan att protestera. Hur det naggas och nafsas. Snaran har dragits åt, sakta, och vi har liksom inte märkt att det har blivit svårare och svårare att andas. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/celui-qui-tombe-med-compagnie-yoann.html
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
I GOT A SCIENCE LESSON FROM MY MAKEUP ARTIST! (THE MOON, SALT WATER & BA...
Do you truly appreciate the sheer, thrilling complexity of the universe and the drama of a Sunday matinee? I promise you, this video is a u...
-
Jag har sett YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, i London: Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomena...
-
Sankta Cecilia, kyrkomusikens (och de blindas) skyddshelgon firades den 22 november årligen i slutet av 1600-talet av Londons musiker med ...
-
You see, this is the kind of soup that isn’t in a hurry. It lingers, deepens, waits for you to come back. The Italians call it *ribollita*, ...

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar