Jag har sett CELUI QUI TOMBE, med Compagnie Yoann Bourgeois, på Dansens Hus:
"Jag hinner tänka en himla massa, när parkettgolvet vippar, och det blir svårare och svårare att hålla balansen: Om hur vi liksom, sen flera år tillbaka, har funnit oss i att långsamt få det sämre, utan att protestera. Hur det naggas och nafsas. Snaran har dragits åt, sakta, och vi har liksom inte märkt att det har blivit svårare och svårare att andas. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/celui-qui-tombe-med-compagnie-yoann.html
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
CAN A SINGLE SWEATER CHANGE YOUR ENTIRE DESTINY? 🧥
Today, I am taking you behind the velvet curtain of a life lived with absolute intention, from the high-drama stages of Dramaten to the int...
-
You see, this is the kind of soup that isn’t in a hurry. It lingers, deepens, waits for you to come back. The Italians call it *ribollita*, ...
-
Jag har sett YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, i London: Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomena...
-
Sankta Cecilia, kyrkomusikens (och de blindas) skyddshelgon firades den 22 november årligen i slutet av 1600-talet av Londons musiker med ...

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar