Jag har sett POVELS NATURBARN, med Parkteatern på Långholmens Amfiteater:
"Augusti är en tid för depression, och desperation. Sommaren, som vi gått och väntat på, är snart nästan över. Nätterna börjar bli mörka, kvällarna är redan en timme kortare, och det börjar bli kallt, eller; kallare, i alla fall. Allt det där vi tänkte att vi skulle göra, den här sommaren, i alla fall, är det redan för sent att göra: Det där glaset vin på balkongen, när solen går ner, och sen; det där sista glaset, när solen går upp igen. Den där lata dagen på rygg på bryggan."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/povels-naturbarn-parkteatern-pa.html
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
HOW I SURVIVED A BLIZZARD AND A LINGUISTIC BREAKDOWN IN ONE DAY
WOULD YOU BELIEVE A FIVE-LETTER WORD COULD COMPLETELY TEAR A PROFESSIONAL THEATER CAST APART? 🎭 Today, the atmosphere in Stockholm shifted...
-
Jag har sett YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, i London: Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomena...
-
Sankta Cecilia, kyrkomusikens (och de blindas) skyddshelgon firades den 22 november årligen i slutet av 1600-talet av Londons musiker med ...
-
You see, this is the kind of soup that isn’t in a hurry. It lingers, deepens, waits for you to come back. The Italians call it *ribollita*, ...

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar