EN DROPPE HONUNG av SHELAGH DELANEY

Efter första akten var jag rejält begeistrad: Jag gick ut på mitt instagram och sa att Helena Bergström var helt fantastisk. Som den alkholiserade, ännu välbevarade ensamståede mamman till tonårsdottern Jo påminde hon om en blandning av Jennifer Saunders och en tecknad höna. Under pausen hoppades jag att hon skulle vara lika underbar i andra akten. Och det var hon, . Det var bara det att det var så mycket mindre av henne att det som förut varit lite störande nu blev riktigt irriterande. Jag har svårt för ironi på scenen, och tyvärr var det nästan det enda jag fick av skådespelarna i andra akten; ironi, irritation och ilska. Det som förut varit roligt kändes plötsligt väldigt långt. Jo, dottern, hade redan i första akten känts oförståeligt provocerande och aggressiv, och i andra akten är hon - nu höggravid med en matros som dragit till sjöss, och ihopflyttad med Geoff, en homosexuell man hon träffat på ett nöjesfält - väldigt svår att tycka om. Jag antar att hon spelar någon som vet att alla kommer att lämna henne, så det är lika bra att dom drar med en gång, men det hade varit skönt att känna någon slags sympati. Det finns inte många ord mellan henne och hennes sambo Geoff som inte är ironiska eller ilskna. Jag förstår inte varför han stannar, och jag förstår inte varför hon låter honom stanna. Inte ens när det ska föreställa att de har de bra verkar de ha trevligt. Det är som en George och Martha från WHO'S AFRAID OF VIRGINIA WOOLF, fast mycket, mycket mindre intressant. Pjäsen skrevs av en mycket ung och oerfaren författare, och det märks, speciellt i dramatiska situationer som hoppas över: scener man skulle vilja se: Helt plötsligt har Jo en pojkvän, och helt plötsligt är han borta. Det hade varit intressant att se hur det träffades, och hur de tog farväl. Nu är hans roll så marginaliserad att det nästan - och inget ont om skådespelaren, som gör att bra jobb - hade varit intressantare om vi inte hade sett honom alls, bara hört Jo berätta om honom. Det hade också varit intressant att se hur Jo träffade Geoff. Det var tillräckligt starkt att ha en homosexuell roll på scenen, att låta honom prata om sina känslor hade antagligen för mycket, så jag vill bara nämna att jag saknar dom. Jag tycket mycket om KOSTYMERNA, som signalerade ett slags modernt 50-tal, men hade önskat att de varit mer patienerade, lappade, använda. Speciellt i Geoffs fall, som ska vara en konststudent, hade jag föredragit något annat än den ganska stiliga uppsättningen man gett honom, antagligen för att signalera att han är bög, och därför modeintresserad. Vad jag tycker mycket om, var att man inte ryggat för homofobi och rasism. Så många uppsättningar har lidit av ett slags missriktad präktighet, en förlamande politiska korrekthet. Här vågar man ta ut svängarna, vilket gör att det blir starkare och mer verkligt. Så här såg världen ut. Så här pratade man. Vi förstår att Stadsteatern, regissör, skådespelare eller Shelag Delaney själv inte står bakom någon form av -fobi eller -ism. SCENOGRAFIN, ett slags olika, vridna stiliserade cementväggar med vinklar och vrår tyckte jag mycket om, speciellt i första akten. I andra akten, när de vadade runt i färgglada ballonger med en fondvägg av spegelglas, kändes som om man varierat sej för att variera sej. Det behövdes inte. Jag satt också och funderade på om det varit någon incident när någon av väggarna fastnat, för skådespelarna plockade hela tiden upp saker från scengolvet, pappersbitar eller punkterade ballonger, som om de var rädda att vagnarna skulle stanna. För det kunde väl inte bara varit av estetiska skäl? Om man ska se den här uppsättningen är det för att det är en klassisk pjäs, och för Helena Bergströms skull.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)