ROBERTS BROBERG OCH DALBANA

Medverkande Frida Hallgren, Rennie Mirro, Lisa Larsson, Christer Fant, Fredrik Lycke Understudy Emilia Berglind, Victor Molino Sanchez, Björn Wahlberg Musik och sångtexter Robert Broberg Regi och manus Jonna Nordenskiöld Scenografi och kostym Zofi Lagerman Koreografi Rennie Mirro Ljus Sofie Gynning Ljud David Granditsky Mask Susanne von Platen Musikaliskt ansvarig Joel Sahlin Såg du Brel, den där underbara föreställningen med Tommy Körberg, Nina Gunke, Eva Britt Strandberg och Lars Humble? Det här går inte att jämföra. Igår messade min kompis Jennie mej om jag ville följa med på Stadsteaterns Robert Broberg-grej, eftersom hon hade en biljett över, då hennes flickvän var förkyld. "JAAAAA!!! TAAACK!!! messade jag tillbaka. Så idag har jag tillbringat dagen med att läsa på om Robban Broberg, och tillbringade några timmar - städandes mitt vardagsrum - med att lyssna på hans låtar på Spotify. Jag var aldrig ett jättefan. Visst, många av låtarna kände jag igen, men mångal av dom visste jag inte att det var Robert Broberg som sjöng. För mej är det för mycket ordlek och för lite substans. Men vad jag ville komma fram till var att jag inte visste mer om Roberg Broberg när jag kom ut efter föreställningen - det andra publikrepet - än innan. Min bild hade dock förändrats. Till det sämre. Mannen jag möter på scenen känns självupptagen, själcentrerad, egoistisk och lätt avskyvärd. De här är en föreställning där man både hyllar och hånar, men aldrig riktigt analyserar. Ärligt talat vet jag inte vad det var jag såg. En slags blandning mellan något som borde spelas på Parkteatern, Soppteater eller Börsen, med anpassad regi och rejäla stykningar. På Stadsteatern vet den inte riktigt vad den gör. Jag upplever det som om inga sånger får avslutas, det hela är som ett slags medley, avbrutna av lite förvirrande dialog. Några rumphuggna scener med föräldrarna har sprängts in, utan att jag egentligen förstå vad de vill säga. Att hans föräldrar inte stödde hans artisteri? Är det verkligen något att ta upp scentid med? SKÅDESPELARNA är mycket bra. Mycket, mycket, bra. En monolog i andra akten, suveränt framför av Fredrik Lycke, är ett slags sammanbrott där clownen Robban inte länger vill göra miner, och under föreställningen jag såg hände något väldigt intressant: Publiken vägrade sluta skratta åt hans clownerier. Även när det blir väldigt tydligt att hans grimaser är ett slags hån är det flera i publiken som fortsätter skratta. De vill ha trevligt, de vill höra Robban-sånger, vill skratta och sjunga med. Det är anmärkningsvärt att en föreställning om ordvitsar, rim och bokstavslekar lägger så lite vikt vid sångtexterna. Jag känner som sagt igen en del sånger, men de som är nya för mej förstod jag inte alls, därför att man inte lät texten ta plats. Man sprang runt, dansade och klättrade i scenografin, med det briljanta i hans texter försvann. Rennie Mirro har en häftigt, imponerande nummer där han hänger i stora gummiband och utföra akrobatik trick, men när numret är över har jag ingen aning om vad det handlade om. Istället för en här abstrakta, planlösa iscensättningen hade jag uppskattat om man framfört sångerna, litat på texten. Jag tycker inte att man ska gå bakåt i tiden och döma dåtiden efter våra moderna sensitivitet. Saker var hemskare förr. Däremot känns vissa sångtexter lite stötande, speciellt vad gäller kvinnosynen, när man hör dom idag. Jag menar inte att de stör mej, jag är inte den utsatta parten, men vi här lärt oss vad som anses vara stötande, förnedrande eller sexistisk och det är anmärkningsvärt så mycket som passerar obemärkt. Visst, efter UPPBLÅSBARA BARBARA säger man något om att man sjungit på bruten svenska och om det sexistiska innehållet, men det är EFTERÅT, då publiken redan har skrattat åt "Hon ligga sängen hela dagen tyst, hon är den underbaraste kvinna du nånsin kysst", så man har så att säga både ätit kakan och har den kvar: man får sina skratt och sen tar man avstånd. Och sen går man vidare till nästa prekära sång. Kanske, tänker jag, hade det lättat lite om man haft kvinnoroller på scenen, framförande några av sångerna. Visserligen har man två kvinnor, men de föreställer Robert Broberg, och jag menar sånger framförda ur ett kvinnligt perspektiv. Det hade varit intressant att höra sången INGELA framföras som av en kvinna, utan sexuell underton, men kanske med feministiskt ifrågasättande? Det hade också varit spännande om Båtlåt - en sång om en romans mellan två båtar - framföras av två män. Något som också irriterade är hur ofta jag störs av SCENTEKNIKEN. Det är givetvis inte deras fel, de gör sitt jobb och följer regi, men jag upplever det nästan som om jag ser dom hela tiden, snurrande scenografi, dragande dekorvagnar, överlämnade eller emottagande rekvisita. Det stör i en föreställning som är så genomkoreograferad. Jag cyklar hem från teatern förvirrade över varför de har valt att sätta upp en slags revy om Robert Broberg, och vad dom vill säga med den.