Today, for the first time for any of us, I and Magnus have been to Liljevalchs Konsthall. This painting, by Harald Lyth, was one of Magnus’s favourites.
Med Anders Back | Anna Eklund | Jean Filip Apelian | Sanne Broström | Nikola Ruzicic | Oscar Rosberg | Patrik Gunnarsson Juhlin | Tandi Nyhage | Ylva Hanson
Regi och scenografi Julia Beil Amarilla
Kostym Ulrika Lindqvist
Mask Catharina Lundin
Ljuddesign Evelina Kyrk
Ljusdesign Christina Kamma | Essi Seiskari
Koreografi Tandi Nyhage
Dramaturg Mariano Amarilla
Regiassistent Maria Friberg
Producent Isabella Nilsdotter
Förlag Nordiska ApS
Originaltitel Hauptsache Arbeit!
Översättning Maria Tellander
Grafisk form Transfer StudioTEATER TILLSAMMANS är en förening som fokuserar på att spela tyskt teater på svenska, jag har följt dom i flera år och alltid varit imponerad av hur hög standard deras produktioner, speciellt vad gäller kostymer, scenografi och hela den visuella produktionen, som program och affischer. Vad gäller skådespelare är det högt och lågt: många väldigt erfarna som tyvärr blandas med lite grönare personer som kanske skulle behöva mer guidning innan de kan tillgodogöra sej regi.
Det här är en pjäs som handlar om en slags dystopisk arbetsplats, och det hela utspelar sej under en firmafest.
Det är förvånande hur en grupp med - antar jag - en ganska låg budget kan hålla så hög klass på SCENOGRAFI och KOSTYM. Kläderna känns utvalda, absolut inte ihophafsade, och scenografin och rekvisitan innehåller många elektriska attrapper som nog inte kan ha varit billiga , men dom start bidrar till att föreställningen får en stilig finish.
Jag tycker inte så mycket om själva pjäsen. Den känns vinglig, otydlig och jag förstår inte riktigt vilka premisserna är, det vill säga vilka regler gäller i den här världen, vilket gör att jag inte förstår varför de beter sej som de gör, varför de låter sej förnedras, varför de stannar kvar.
Det känns som om pjäsen är skriven med en distans till både personer och handling. Alla ses med en slags avsmak, en avsky för personer som jobbar på kontor. Vilket gör att jag inte engagerar mej i varken personer eller handling.
Den har också regisserats på en armslängds avstånd, med distans, och under föreställningen sitter jag och funderar på hur det hade kunnat se ut om man haft en mer realistisk spelstil, och inte ett så distanserat förhållande till karaktärerna. Om det hade varit personer som jag verkligen trodde kunde arbeta på ett kontor. Kanske hade jag kunnat lockats in i deras berättelser, dragits med engagerat mej, förstått varför folk gjorde som de gjorde.
Kanske beror det på skådespelarnas olika erfarenhet, men det känns som om gruppen inte har samsats om en spelstil: vissa verkar dra åt grov fars, medan andra sysslar med finlir.
Men den fysiska iscensättningen imponerar, och räcker långt: scenlösningar, scenerier, hur man ser ut, hur man använder rummet, användandet av ljuset, rekvisitan och kostymerna.
