LIVE GRÄNSER PÅ PLAYHOUSE TEATER MINST EN GÅNG I VECKAN

Jag är inte religiös, men alltid, innan en föreställning ska börja, ber jag en tyst bön till teatergudarna: "Snälla nån, låt det här vara en bra föreställning." För jag har sett många som inte har varit bra. Och många som har varit urusla. Men jag har också sett många som varit bra. Och jag har sett några som är mycket bra. Som den här. GRÄNSER av Henry Naylor är en mycket bra pjäs, och Playhouse Teaters uppsättning, i regi av Dennis Sandin, är en väldigt bra föreställning. En sån där föreställning man måste se. Regin är smakfull, lekfull och motsatsen till slarvig och i största allmänhet. Det handlar om en brittisk fotograf och en ung kvinna i syrien. Han vill ta viktiga foton av krig och katastrofer, men dras in i ett liv av kändisfotograferande; hon har inte den lyxen utan försöker bara överleva som konstnär i ett land som bombas sönder. Det kanske låter tungt - speciellt nu med ett krig runt hörnet - men det är det inte. Det är vackert, varmt och roligt. Visst, kanske sorgligt, spännande och lite otäckt, men det blir aldrig deprimerande, för det här är inte en tragedi. Det här är något upplyftande. Scenen är enkel: en välvd vit fond, ett tunt lager sand på golvet. En svart oljetunna, en hög pall av svart rotting, en axelväska och en ryggsäck. Mer behövs inte för att vi ska kunna vara överallt: ett galleri i London, en sönderbombad gata, gränder i Syrien, Bin Ladens gömställe, eller en fiskebåt som tar Angelina Jolie ut på medelhavet för att rädda flyktingar. Skådespelarna har enkla, tydliga vardagskläder; en jacka tas av eller på, en hoodie-huva åker upp eller ner, en skjorta stoppas ner i byxorna för att man ska se lite mer städad ut. Mer behövs inte. Det här handlar om berättandet, om skådespeleriet, om ordet. Här skulle jag vilja skriva något om skådespelarna, men jag har flera gånger börjat skriva något, för att sen radera det, för att det låter som om jag överdriver, eller smickrar. Så jag skriver bara att de är mycket, mycket, mycket imponerande. Och att det måste vara ett nöje att få spela det här varje kväll, mot någon som är så bra på sitt yrke. Missa inte den här föreställningen. Och ett tips: käka något i restaurangen innan föreställningen, och ta ett glas i baren efteråt, och diskutera vad ni har sett.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)