Efter första akten sa jag:
"Wow! Det här är supertoppen! Det här måste jag se igen!"
Efter andra akten sa jag:
"Andra akten brukar vara lite segare, de kommer igen i tredje!"
Efter tredje akten sa jag:
"Oj. Vad synd. Det sket sej, liksom..."
Mitt största problem är att det inte känns som om historien är berättad när det är slut.
Det handlar om tre judiska bröder som 1844 invandrar till Amerika och lyckas skapa ett ekonomiskt imperium. Vi får följa dem, deras sönder och sonsöner fram till 1980-talet. Men är det något man känner till, om man känner till något om Lehman Brothers, är det den stora kraschen 2008. Nästan tjugo år efter att handlingen i pjäsen slutar.
Det känns i hela salongen, där vi sitter, i den mörka tystnaden, tänkande: "Men så här slutade det ju inte. Det här kan inte vara slutet."
Men så tänder man på scenen, skådisarna går fram och ställer sej på rad, och vi börjar motvilligt, tveksamt, applådera. Det är inte de att de inte är värda våra applåder, det har varit en afton fylld av fantastisk skådespeleri, men det är som om vi suttit och tittat på en sex timmar lång föreställning om Titanic, och så slutar det några timmar innan de stöter på isberget. Man känner sej liksom lurad. Det kvittar att regissören eller dramatikern har bestämt sej för att inte berätta om den delen, vi tänker i alla fall:
"Why the fuck not! Det är ju det som är det mest intressanta med hela historien."
Utan isberget kunde det ju ha handlat om Olympic, Titanics systerskepp, båten som inte sjönk. Utan kraschen kunde det ju ha handlat om vilken bankfamilj som helst.
Till och med på Kulturhuset hemsida skriver man om Lehman Brothers och kraschen 2008, för att sälja in föreställningen.
Kanske hade det bara behövts en epilog. Ett slags slut. En avslutning. Något som fått oss att vilja applådera av oss själva.
Vägen dit började i alla fall helt underbart. Jag älskar den här typen av teater, där skådisen och berättelsen är i centrum, inte rolltolkningarna, regin, scenografi eller kostym. Där man liksom redovisar berättandet.
Och på något sätt borde det finnas något slags pris för de här skådespelarna, för de utför något fantastiskt. Det finns inte många tysta stunder i föreställningen, det är text, text, text, men det blir aldrig någonsin pratigt. Det leks, luras och låtsas, och jag sitter och flinar så jag får ont i nacken, där jag antar att smilbandsmusklerna möts.
Jag tycker om kostymer och scenografi, och jag älskar rörelser och scenlösningar, hur man berättar, rent fysiskt.
Några statister kommer in mot slutet, där jag antar att man kände att det behöver hända något. Jag upplever det bara som splittrat, ofokuserat. En filmad man - som jag inte har en aning om vem det är - dyker upp i korta ögonblick på skärmar och i projektioner. När det är slut har jag fortfarande inte en aning om vem han är. Visst borde någon, någonstans under repetitionsarbetet, ha föreslagit för regissören att en närmare förklaring kanske skulle passa?
Man projicerar också en massa tidsmarkörer - ATUOMOBILEN... TELEFONEN... CD-SKIVAN... - på en slags prompter som hänger i taket, och det blir lite som när en operaföreställning är textad: man sitter och läser sej igenom en föreställning. Eftersom texten rullar så sitter man och stavar sej igenom, varefter varje bokstad dyker upp, och de rullar i så långsamt tempo att jag hela tiden känner att jag missar saker som händer på scen. För man kan ju inte titta bort.
Första akten känns väldigt intim, den andra känns något distanserad, och den tredje känns nästan kall, som om både berättelse och regi tar avstånd för det som händer. Nyetablerade karaktärer förbi främlingar, som om sliskiga, slemmiga Wall Street-typer inte är tillräckligt intressanta för ett mer nyanserat porträtt. Vilket faktiskt är precis tvärt om, tycker jag. Jag skulle vilja veta mer, förstå bättre av den moderna ekonomin, men det förblir otydlig, en slags schablon av affärsvärlden.
Jag läser i programmet att regissören har studerat ekonomi, och kanske är det så att hon är så bekant med ämnet att hon inte förstår att det sitter en liten rund herre i mitten på bänk fem som knapp fattar konceptet debit och kredit. Hon förstår kanske inte att det behöver förklaras, eftersom det är så tydligt för henne.
Om jag låter lite bitter är det för att jag alltid blir mycket mer irriterad när något nästan är hur bra som helst, än jag skulle vara om något bara var halvdant.
Den här föreställningen ska du se för att tre skådisar är bättre än dom någonsin varit, och du kan, när du går hem, be en stilla bön att du får se dom i något annat där dom är minst lika bra.
Medverkande: Emil Almén, Robin Keller, Anders Johannisson
Statist: Erwin Semler, Kim Larsson Gardell, Jesper Linde, Max Backholm, Rutger Lidgard, Sebastian Adegren Morad, Sebastian Johansson Micci
Produktion
Av Stefano Massini
Översättning Johanna Hedenberg
Bearbetning Joakim Sten
Regi Carolina Frände
Scenografi och kostym Charlotta Nylund
Ljus Karl Svensson
Ljud Andreas Huumonen, Johan Stohne, Ellinor Blixt, Fabian Grytt
Mask Linda Gonçalves
Koreograf Anna Ståhl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar