AV AUGUST STRINDBERG/MARIE-LOUISE EKMAN,
REGI, SCENOGRAFI, KOSTYM: MARIE-LOUISE EKMAN,
BITRÄDANDE SCENOGRAF PEDER FREIIJ,
MUSIK: BENNY ANDERSSON,
LJUS: ERIK BERGLUND
PERUK OCH MASK: SOFIA RANOW BOIX-VIVES
DRAMATURG: EMMA MEYER DUNÉR
ILLUSTRATION: MARIE-LOUISE EKMAN
MEDVERKANDE:
MARIE GÖRANZON
KRISTER HENRIKSSON
PER SVENSSON
När vi gick hemåt från genrepet, och var nånstans vid T-Centralen, sa jag till min kompis Rudestruten:
"Det var ju inte ens så att det infann sej något Katharsis i slutet, det bara, liksom, rann ut..."
Och ibland är jag inte så dum, för plötsligt slog det mej: "DET HANDLAR OM TEATERNS ONÖDVÄNDIGHET!!!"
Och jag menar inte teaterns onödighet, vill jag poängtera, utan onödvändigheten.
Vi hade pratat om hur man - när covid var som värst - verkligen liksom riskerade livet när gick på teater, och hur man många gånger tänkt: Det här var VERKLIGEN inte värt risken, så jag antar att mina tankar var där i närheten: risker, nödvändighet, onödvändighet.
Det handlar om ett litet kringresande teatersällskap på tre personer som under flera år har spelat Strindbergs FRÖKEN JULIE på att möjliga ställen: bibliotek, föreningslokaler och gympasalar, kultur trots allt, liksom, och hur det nu, när de för första gången får möjligheten att spela på en riktig teater, slutar i att de inser att det inte är värt det. Eller, så tolkar jag det. Christer Henrikssons karaktär, som spelar Jean, säger att han inte orkar mer, och går av scenen, Per Svensson, som spelar Kristen - mer därom när nedan - får hoppa in, men han berättar att han har bestämt sej för att sluta, och har sökt sej till sjön. Kvar blir Marie Göranzon och en Julie som inte har någon som kan övertala henne att ta livet av sej. Hon väljer istället att gå hem till sin sjuka gubbe. Det är inte värt det. The show must not go on.
Jag har älskat många av Marie-Louise Ekmans uppsättningar, och här hade jag önskat att det hade funnits mer av hennes text och mindre av Strindbergs. Det är väldigt ojämnt fördelat. 90% Strindberg, liksom. Under förställningen satt jag faktiskt och funderade på om Marie-Louie blivit sjuk och inte kunnat tillföra så mycket text, och - för att det skulle bli en försvarbart lång föreställning - därför hade man tvingats ha kvar så mycket Strindberg.
Eftersom så mycket av originaltexten är kvar så får Julie och Jean väldigt mycket oavbruten scentid, och det hade nog behövts en mer intressant infallsvikel för att helt fånga vår uppmärksamhet. Å andra sidan ska de ju förställa en ganska slutkörd, och - om man är generös - medioker version av FRÖKEN JULIE, så de kan inte heller förvilla genom att visa upp briljanta rolltolkningar.
Men något med hela upplägget känns skevt: när jag läste om förställningen såg jag framför mej hur en liten sliten Kultur i Vården-grupp körde ett genomdrag för ljus- och ljud-tekniker, och hur de hela tiden bryter genomdraget för att riva upp gamla, privata sår.
Så är det inte här: När "föreställningen" börjar, så börjar den: vi i publiken är publiken de spelar för, vilket egentligen inte ger dem några logiska möjligheter att föra privata samtal, så när de gör de känns de få tillfällena väldigt insprängda. Marie Göranzon till exempel, har en sjuk man som ringer i hennes mobiltelefon, men eftersom det inte finns någon kuliss där hon kan ta samtalet, så går hon lite åt sidan och pratar, som om vi i publiken inte fanns.
Jag gillar scenografin så pass mycket att jag skulle kunna börja buda på en av stolarna - vem vill inte ha en Marie-Louise Ekman hemma? - men både kostymer och möbler är för avancerade för en kringkuskande trio som - förställer jag mej - allt som oftast åker kommunalt, eller möjligtvis klämmer in sej i en liten personbil. Det konstnärliga verkar inte ha någon förankring i verkligheten, samtidigt som den säger att verkligheten, inte konsten, är det viktiga.
Den absoluta behållningen är skådespelariet. Marie Göranzon är som alltid briljant, det är alldeles för sällan jag får se Krister Henriksson på scenen, och jag tror aldrig jag har sett Per Svensson vara annat än strålande, men jag föredrar nog förställningen jag trodde vi skulle få se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar