FESTFOLK Avgångsstudenterna på kandidatprogrammet i mimskådespeleri's ...

På scen: Amina Avdić Andreas Anterot Ellen Vestermark Fabiola Cruz Isabell Gustavsson Karu Wallin Katja Wester Meera Ryan Staffan Kolhammar Tehilla Blad (I klassen går också Fabian Hedlund och Anna-Riina Virtanen, som medverkar i andra examensproduktioner.) Konstnärligt team Regi och koreografi: Anne Jonsson Dramaturgi: Lena Stefenson Ljusdesign: Maria Ros Kostymdesign: Tomas Sjöstedt Ljuddesign: Patsy Lassbo Mask- och perukdesign: Yenny Marklund (avgångsstudent i Mask- och perukdesign vid Institutionen för scenkonst gör här sitt examensarbete) Kostymassistent: Ewa Wallin Kostymassistent, färgning och patinering: Nils Harning Akrobatikcoach: Ulf Rönnell Produktionsteknik: Ragnar Fäst Lanseringsfoto: Anna Ukkonen Producent: Katarina Tillberg Alltid, när jag säger att jag ska gå på mimlinjens examensföreställning så är det någon som säger: "Jag gillar inte mim." Och då måste jag förklara att det här är inte MIM-mim, utan rörelseteater, eller fysisk teater, nästan som dans, fast mer som teater, och sen slutar jag förklara, för jag kan liksom inte definiera vad det är jag försöker definiera. Vad är det egentligen? Varför heter det mimskådespelare? För att skilja dom från dom som bara är skådespelare? Det enda jag är hundraprocentigt säker på är att det alltid är bra. Riktigt jäkla bra. Jag kan mycket väl sträcka mej så långt som att säga att jag föredrar de här föreställningar framför mycket av vad skådespelareleverna framför. Jag tycker att det alltid finns en kreativitet, en positivitet, en värme, en humanism och en humor. Man är FÖR något, inte EMOT något. Det är en väldig skillnad. Det gör en väldig skillnad. Det handlar om en fest. En fest för unga, energiska människor, dom där som ännu inte har börjat tänka att det är en dag i morgon också. Dom där som var vi, när det bara var nu och den närmaste kvarten som gällde, och i morgon och nästa vecka var något vi inte brydde oss om. Någon specifik handling, eller specifika roller, finns inte. Och det är väldigt, väldigt skönt. Eleverna är som ett flock, där man långsamt börjar kunna skilja på vem som är vem. Man kan inte heller säga att det börjar såhär, och sen händer det här, och sen slutar det såhär. Det är mer ett tillstånd, en energi. En galen, forsartad energi. Föreställningen fick mej att tänka på flera Almodovar-filmer, och på några av de där underbara franska filmerna, som DELIKATESSEN och AMÉLIE, där man har skapat en knäpp liten värld, fylld av lite speciella personer, men eftersom alla är lite speciella är det ingen som står utanför. Jag vet inte vem regissören och koreografen Anne Jonsson är, men jag vill gärna se mer av henne. Det skulle vara underbart att se henne ta tag i något riktigt strukurerat, och bekant, som en pjäs eller en bok, och sen låta henne gå lös, inte lite grann, utan hela vägen. Och i ärlighetens namn tror jag att mask, peruk och kostym bidrar till väldigt mycket av den knäppa, ofarliga, lekfulla känslan. Kostymerna, av Tomas Sjöstedt, Ewa Wallin och Nils Haring, är kanske inte fantastiska i sej, jag liknar dom med lite med vad man skulle kunna hitta i en reahög på myrorna, eller som innehållet i vissa människors tvättkorgar, men magin kommer av hur skådespelarna är stylade. Det är som ett av de mer fantastiska inslagen i Vogue, som när Grace Coddington verkligen har fått fria tyglar. Allt känns utvalt, övervägt och specifikt. Men då måste vi också komma ihåg den geniala Mask- och perukdesign av Yenny Marklund (avgångsstudent i Mask- och perukdesign vid Institutionen för scenkonst gör här sitt examensarbete), för utan denna make up eller de falska, slingriga luggarna direkt påmålade på panna, vore det inte alls lika intressant. Utanför föreställningssalen hänger nämligen bilder från deras repetitioner, och utan mask och peruk och i bara vanliga kläder, ljusa toppar och svarta byxor, ger det intryck av en helt annan föreställning. Men givetvis är det eleverna som är de verkliga stjärnorna. De är artister, konstnärer, på en mycket hög nivå. Och jag måste erkänna att jag är lite kär i dom, allihop. Det händer väldigt lätt, när jag ser en föreställning jag älskar. Vad jag skulle önska, är att det fanns en värdig yrkesvärld för dom, där de inte springer runt som hattifnattar bakom Kristna från Dufvemåla, eller som några slags cirkusartister i nån opera på Operan. De här personerna, den här yrkesgruppen, förtjänar att stå mitt på scenen, inte bakom någon annan, de måste bara ha någonstans att göra det. Kanske är vägen dit att skapa ett eget kompani, lite som Cirkus Cirkör eller Galeasen? För - för mej - är det ingen skillnad på Skådespelare och mimskådespelare. Mimare råkar bara vara lite bättre på vissa saker som skådespelare inte är lika bra på.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)