Åter igen går går jag från en föreställning med en ökad kärlek till skådespelare. Jag försöker minnas replikerna från filmen ALL ABOUT EVE:
"Lloyd:
(___) Just when exactly does an actress decide they're her words she's saying and her thoughts she's expressing?
Margo:
Usually at the point when she has to rewrite and rethink them to keep the audience from leaving the theater."
Jag undrar hur ofta en skådespelare känner att den måste "rädda" föreställningen för att manus och regi inte räcker för att publiken ska sitta kvar i sina stolar? Hade det inte varit för att skådespelarna slagit knut på sej själva i ren komik så hade jag troligtvis inte suttit kvar första akten ut. Och jag brukar alltid sitta kvar. Men det här var tortyr. Japp, jag sa det: jag har lovat mej själv att jag ska försöka vara snäll och hellre fria än fälla, eller helt enkelt bara nämna det jag tyckte om.
Men jag kan ju inte bara nämna skådisarna. Eller kan jag?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
FROM BACKSTAGE TO BAGUETTES: THEATRE LIFE, OLIVE OIL & THE GILDED AGE FI...
In today’s vlog, I take you behind the velvet curtain of my day: from the quiet rituals of the theatre to the grand finale of The Gilded Age...
-
Jag har sett YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, i London: Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomena... -
J ag har sett DANCING FORWARD, en repetition på Kungliga Operan: " Minns du den där scenen i Picassos äventyr, där Picasso gjort ... -
Sankta Cecilia, kyrkomusikens (och de blindas) skyddshelgon firades den 22 november årligen i slutet av 1600-talet av Londons musiker med ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar