TVÅ PERSONER I ETT RUM, ELLER, VAR OCH EN FÖR SEJ

Det här är en dagboksvlog från när jag gick och såg en SADLAND med Potato Potato på Fri Scen på Kulturhuset

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

MINST EN GÅNG I VECKAN MUSORNA

Idé, manus och regi: Siri Bengtén Producent: Mia Ohlsson Producentassistent: Josefine Rapp Regiassistent: Ella Nycander Scenografi och kostym: Maja Döbling Ljusdesign: Ellen Holm Fotograf: Thomas Hultgren Ensemble: Emma Behrendtz, Ala Riani, Cia Eriksson, Zarah Njoki Nilsson, Cecilia Säverman, Mathias Terwander Stintzing, Jonatan Lewerth, Siri Bengtén & Mia Ohlsson Jag tyckte mycket om den här föreställningen; och jag hoppas att dramatikern Siri Bengtén tar ännu en vända med materialet, för det finns något väldigt intressant här. Det behöver bara rensas, Det handlar om Lee Miller, verksam som fotograf under andra världskriget, och ett ypperligt val för en pjäs. Jag kan tänka mej tre, fyra infallsvinklar på hur den skulle kunna berättas. Hon började som fotomodell för Vogue, för att sen åka till Paris och bli elev och älskare åt Man Ray, innan hon gifter sej med en Egyptisk man, innan hon blir krigsfotograf, skiljer sej, gifter sej med en engelsman, får barn och försvinner in i alkoholism. Tyvärr har Bengtén här valt att blanda in de nio musorna och kvinnan som kallades den tionde musan; Sapfo, och det rör till det något. Jag förstår inte greppet med att Saphos spöke söker upp Miller och varnar henne för att Musorna kommer att stjäla hennes konst. Jag har alltid trott att Musorna inspirerade till konst, inte stal den. Det hela ger pjäsen en konstigt drivkraft. Det intressanta, Millers liv, handlar liksom i skymundan, utan att vi egentligen förstår vad muserna ska göra med hennes foton. SCENOGRAFIN, av Maja Döbling, är intressant och inspirerad: Den är svart och vit, minimalistisk men detaljrik. Scenrummet är öppet, men istället för att tillåta flera spelrum så håller man ibland - helt i onödan, eftersom scenen är stor - på att flytta fram och tillbaka bord, stegar eller lådor, när de lika gärna kunde stått kvar. KOSTYMERNA, också de av Maja Döbling, är också svara och vita, och ambitiösa, effektiva och smakfulla. Speciellt klänningen som Lee Miller har på sej, en glansig, grå minimalistisk, för tankarna både till Madeleine Vionnets design, och solarization, den fototekniken som Lee Miller och Man Ray uppfann. Jag anser att det är väldigt svårt att vara både författare och regissör till ett verk. Man får liksom ingen hjälp utifrån, och jag tror att det hade varit ett tillskott om man varit två, en regissör och en dramatiker, istället för att som nu, låta allt hamna på ett par axlar, utan möjlighet att få input från någon annan. Är man dessutom också med och agerar - som en av musorna - så är det nog ännu svårare att se på det hela utifrån. Och omöjligt att se att musorna kanske inte tillför så mycket. Som så ofta i såna här sammanhang är skådespelarna en eklektisk blandning vad gäller erfarenhet, teknik och stil. Vissa klarar sej väldigt bra, men ibland får jag en känsla av att man inte riktigt vet vad en speciellt scen eller situation har för funktion. Kanske är det så enkelt att man inte frågat sej vad det är karaktären vill i scenen, vilket skulle kunna förklara en otydlighet och ett diffust agerande. Kanske skulle man också behöva ta sej en titt på hur huvudrollen är skriven, för jag tycker att man inte har bestämt sej om man berättar om Lee Miller, och eller om man vill låta Lee Miller berätta. Det saknar en skarpt inställning, en stark synpunkt. Försöker vi förstå Lee Miller, eller försöker Lee Miller göra sej förstådd?

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

211027 BARRYMORE på Kulturhuset Stadsteatern

På scenen  

John Barrymore Dan Ekborg 

Sufflören Simon Edenroth

Av William Luce 

Översättning Kerstin Gustafsson 

Regi Philip Zandén 

Scenografi Torulf Wetterrot 

Kostym Gudrun Rösnes 

Ljus Ann-Charlotte Fogelström 

Mask Maria Lindstedt

Om du bara ska se en pjäs i år, borde det vara Dan Ekborg i BARRYMORE.

Det handlar om John Barrymore, en amerikansk teater- och filmskådespelare, aktiv under mellankrigsåren i USA, och nu, försupen och bankrutt, har han anställt en ung sufflör, hyrt en teater att repeterar upp Richard III, för att göra sin comeback. Det är bara det att han inte minns ett ord. Och allteftersom dagen går blir han fullare och fullare, och anekdoterna blir fler och fler. Det är ett litet mästerverk.

Det tog ett litet tag, i pausen, innan vi vågade börja prata om föreställningen. Jag tror jag var lite rädd att han skulle säga något negativt, och jag antar att han tänkte likadant. 

Vi kom inte tillsammans, jag och min vän Malvolio Morrhår. Precis innan föreställningen började tyckte jag att jag såg någon jag kände igen, lite längre bort på samma rad. Så jag zoomade in på honom i min insta-story, taggade honom, och när jag kom fram till honom i pausen hade han sett att han var taggad, och av vem, och stod bara och väntade på mej. Först sa vi ingenting om förställningen, pratade om annat, om corona, om hostande kärringar i salongen, och gubbar som pratar högt, men till slut kan jag inte hålla mej: 

"Visst är han fenomenastisk!?"

"Ja!"'

Och sen är det igång. Vi prisar och rosar och hyllar till orden tar slut. 

"Till och med sufflören är jättebra, i en så otacksam roll," kommenterar Malvolio. Och jag håller med. För lite mer än en vecka sen hade jag sett Simon Edenroth i Shelagh Delaneys EN DROPPE HONUNG, också den regisserad av Philip Zandén, och där hade jag önskat att få ser mer av rollens inre liv, hans sårbarhet. Det får man här. 

Det är en välskriven pjäs, full med one-liners och en oväntad twist i slutet. Författaren, William Luce, var mej helt obekant tills för några timmar sen, i morsan, när jag började läsa på inför den här föreställningen. Visst du att hans skrivit monologer som den är om Lillian Hellman, Emily Brontë, Coco Chanel, Zelda Fitzgerald och Nijinskij? Visst blir man lite besatt? Eller är det bara jag?

Om jag har någon kritik, så är det att det är lite för kort. Jag hade gärna suttit där i en timme till. Och att slutet kommer lite väl abrupt. Ni som har sett det förstår vad jag menar. Jag hade behövt lite mer tid, för att vänja mej vid tanken, vid den nya, oväntade vinkeln.

Torulf Wetterrots SCENOGRAF föreställar en scen i en teater, och är precis sådär lagom plottrig för att skapa en trygg, konkret värld. Sånt är viktigt. Den, liksom Gudrun Rösnes KOSTYM, hjälper till att berätta, och slåss inte med historien. Kanske hade jag önskat lite mer patina, med det är jag: jag älskar när kostymer ser använda ut. 

1985 gjorde Margaret Krook GERTRUDE STEIN, GETRUDE STEIN, GERTRUDE STEIN, och inget i min värld var sej någonsin likt igen. Jag fullständigt avgudade den föreställningen. När den kom på tv 1996 spelade jag in den tills jag kunde varenda replik, vartenda tonfall, utantill. Samma år,  1996, åkte jag till London och såg Maggie Smith i monologen BED AMONG THE LENTILS, av Alan Bennet, och för andra gången ruckades världen. 

Dan Ekborg, i den här rollen, är uppe och frotterar sej med Margaretha Krook och Maggie Smith. Jag är helt såld. Trollbunden. Han har oss i sin hand, där han vinglar omkring på scenen, spottande Shakespeare och svordomar. Han är fly förbannad eller full i faan, eller fullständigt förkrossad, men hela tiden är han magnifik. Det finns en sån passion, en sån vilja att kommunicera, att underhålla, att nå oss, och vi känner det. 

De är få, de där skådespelarna som Dan Ekborg, som verkar kunna ha alla känslor samtidigt. Som svänger och kränger på en sekund, från skratt till helt besatt. Och som får oss att hänga med, från att ena stunden fnissa förtjust tills nästa då vi har en liten klump i halsen av omedelbar sorgsenhet. Dom där som är dom som vi menar när vi säger "En stor skådespelare"

Vem kommer efter honom? Var är nästa generation?

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

LIVET SUGER på PLAYHOUSE TEATER

På scen:   
Astrid Assefa, Anders Berg, Kajsa Ekström, Peter Eriksson, Ole Forsberg, Moa Niklasson, Marie Robertson 

Av: Aaron Posner
 Regi: Elisabet Klason
 Översättning: Bengt Ohlsson
 Scenografi: Pia Wiik
Rekvisita: Ditte Edin
 Kostymdesign: Lisa Elverfors 
Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones
Musik & ljuddesign: Daniel Douhan
Maskdesign: Catharina Lundin
Producent: Louise Helgesson.

Vad jag gillar med Playhouse Teater är att texten och skådespeleriet står i centrum. Inte scenografin, eller ljuset, eller regissörens vilda längtan att sticka ut, att utnyttja den här HAMLET, eller LINJE LUSTA eller PER GYNT till att utmärka sej själv, sätta sin stämpel på verket, hävda sej istället för att underordna sej dramatikern och berättelsen. 

Man gör det enkelt. Det behövs inte så mycket, om det är bra.

Det är det där med sammanträffanden. För någon vecka sen hade Jeppe på jobbet rekommenderat en Coronaversion av ONKEL VANJA som låg på SVT Play, och jag hade helt glömt bort det tills för några dagar sen när jag läste att den här pjäsen var baserad på ONKEL VANJA. Så igår la jag mej på vardagsrumsgolvet och kollade. Det var mycket, mycket bra.

Anledningen till att jag nämner det är att vi hade olika förutsättningar, jag och min kompis Git, när vi nu satt i salongen: jag kunde min ONKEL VANJA, hon hade läst den nån gång, och kanske sett den, för länge sen. 

Men det spelade ingen roll. Man behöver inte kunna sin ONKEL VANJA, men det gör inget om man kan den. Den enda gången jag kan tänka mej att det kan vara förvirrande är om man har sett ONKEL VANJA, glömt den, och sen sitter och på den här föreställningen och försöker lista ut vad det är den påminner om. Det hände mej på MISS SAIGON, innan jag insåg att den var en version av MADAME BUTTERFLY. 

Det handlar i stort sett om samma sak som i alla Tjechovs dramer: en grupp människor i ett stort hus som älskar, hatar, drömmer, önskar, lider och under tiden går tiden. Här är det uppdaterat till modern tid, roller har bytt kön eller förutsättningar, men i stort är det samma historia: Proffessorn vill sälja huset fastän det är hans dotters, och hon älskar doktorn som älskar professorns unga fru, som kanske älskar honom tillbaka, och Vanja är också förälskad i professorns unga fru. Men här har man även öppnat upp, och släpper in publiken, talar direkt till oss, som en slags version av skådespelaren, inte bara som rollen. Det har egentligen inte så  mycket med ONKEL VANJA att göra. Författaren tar liksom avstamp i den historien, och låter karaktärerna säga vad han vill att de ska säga, och i många fall säger de saker de inte skulle sagt i Tjechovs drama.

I börjar upplevde jag spelet som stressat, lite förhöjt, utan processer; ingen verkade ta in någonting, lyssna, det fanns inga tankepauser eller plats för tankar att födas, tills jag förstod att det är meningen: det är en spelstil. Det ska inte vara naturalistiskt. Det här är inte Tjechovs inre monologer, det här är något annat, något tvärt om. Det blev ganska fascinerande när jag väl insett att det var en stil. En känsla av overklighet smyger sej in. Doktorn säger att han har hål i byxorna fast de är hela, Vanja ger sin styvmor en örfil utan att ens lyfta handen. 

Det är väldigt bra skådespeleri, speciellt i monologerna. Jag tror jag måste understryka det igen, för det ser så futtigt ut i skrift: Det är väldigt bra skådespeleri.

SCENOGRAFIN är enkel och effektiv: en orientalisk matta i mitten, smala grå trätrappor på var sida om scenen, ledande upp till övre plan man bara kan ana, och i fonden en stor stiliserad fönstervägg. Och några stolar och bord. Det är en scenografi som underlättar, och stöder utan att störa. Jag associerar till en repsal, och det understryker den distanserade känslan. Det här är inte på riktigt.

Kostymerna är moderna, vardagliga, men med effektfulla toucher: professorns unga fru är klädd i en blodröd, flytande byxdress med matchande höga pumps och operahandskar,  och den snygge doktorn är helvit: vit skjorta, vit kostym, men med slip-on tofflor och roligt mönstrade strumpor. 

Vi hade tagit ett varsitt glas innan föreställningen, och i pausen blev det ett till, ivrigt diskuterande, vridande och vändande. Jag tänkte, som jag ofta tänker när jag är här, att jag borde komma hit oftare. 

Jag går från teatern med en vilja att se pjäsen igen, nu när jag vet hur den slutar. Nu när jag vet att den egentligen inte handlar om ONKEL VANJA, att den har bara använt det dramaturgiska bygget för att säga något annat. Något helt annat. Något eget. 

Och vill du höra ett sammanträffande till? Eller, kanske mer en tillfällighet: författaren till pjäsen, Aaron Posner, har vunnit två Barrymore Awards, och i morgon ska jag gå och se pjäsen BARRYMORE, med Dan Ekborg, på Stadsteatern.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

211013 EN GLAD ÖVERRASKNING

I det här avsnittet dricker jag te som jag köpt på Lanka Te 6 Kryddor på Ringvägen, jag äter havregrynsgröt och förbered mej på att se Zinnie Harris’ pjäs MÖT MEJ I GRYNING med Batalj Scenkonst på Teater Tr3, jag köper biljetter till pjäsen BARRYMORE med Dan Ekborg på Stockholms Stadsteater - som har en väldigt otydlig hemsida. Eftersom pjäsen jag ska se är inspirerad av Orpheus och Eurydike så måste jag kolla upp lite om dom, sen tittar jag på en bootleg av musikalen Hadetown, jag lyssnar på musik från 2017 på spotify, sen cyklar jag in till teatern, där det visar sej att jag hade fått två fribiljetter istället för en, som jag trodde. Ett kärlekspar sköljs upp på en strand efter en våldsam båtolycka. När den första chocken och euforiska lättnaden lagt sig börjar de två kvinnorna leta efter en väg hem, men inser snart att de inte alls känner igen platsen. Känslan av att något inte stämmer stiger med upptäckten av att de kanske inte är ensamma – finns det hjälp att få, eller är hotet större än vad de först trott? Medan skymningen faller över det omslutande havet kommer en hisnande insikt krypande om vad som verkligen krävs för att de ska lyckas ta sig därifrån Möt mig i gryningen (2017) har tidigare spelats i Storbritannien, Turkiet och Sydafrika, men aldrig förr i Sverige – BATALJs uppsättning är pjäsens Sverigepremiär. Zinnie Harris är en högaktuell och mångfaldigt prisbelönt brittisk dramatiker, som ofta inspirerats av klassiska myter och dramer i sitt arbete.  MANUS Zinnie Harris REGI Johan Bark PÅ SCEN Tove Simonsen & Moa Åström SCENOGRAFI, LJUSDESIGN & LJUDDESIGN Johan Bark BATALJ SCENKONST är en fri teatergrupp baserad i Stockholm, med fokus på nyskriven och internationell dramatik Johan Bark är regissör, producent och projektledare, med erfarenhet av ljusdesign och scenografi. Efter utbildningar på scenskola i England, Irland och Estland, har Johan varit verksam inom både det fria kulturlivet och de större institutionsteatrarna i Sverige. Höjdpunkter i karriären inkluderar ett långtgående samarbete med regissören Robert Wilson (USA), och Johans egna regiarbeten har hittills spelats i sex olika länder. År 2020 tilldelades Johan både Västerås Stad och Region Västmanlands kulturstipendium.  MÖT MEJ I GRYNINGEN hade premiär 2017, samma år som Trump blev president, Brexit inleds och Gösta Ekman, Hans Alfredsson, Roger Moore, Sam Shepard, Birgitta Ulfsson och Jeanne Moreau dör. 2017 vann OSLO en Tony Awards för bästa pjäs, och DEAR EVAN HANSEN blev bästa musikal. Bette Midler vann en Tony för HELLO, DOLLY! I London gick en Olivier Award till HARRY POTTER AND THE CURSED CHILD, för bästa pjäs, och GROUNDHOG DAY vann bästa nya musikal, men vann inte en enda Tony när den samma år gick upp i New York. Shape of You av Ed Sheeran var den mest spelade låten på Spotify 2017. Zinnie Harris: ”MÖT MEJ I GRYNINGEN är en pjäs om kärlek och sorg. Jag ville att pjäsen skulle ha en relation med Orpheus och Eurydice-myten, en myt som skapades för att hantera dödens omöjlighet. När någon dör kan du helt enkelt inte acceptera att du inte kommer att se dem igen. Men tänk om du kunde se din älskade en gång till? ” ZINNIE HARRIS, som är uppvuxen i Skottland, studerade zoologi vid Oxfords universitet och avlade därefter en Master of Arts i teaterregi vid University of Hull. Som dramatiker debuterade hon 1999 med By Many Wounds (Saknad) ZINNIE HARRIS’ dramatik räknas till den riktning som i Storbritannien sedan 1990-talet går under namnet in-yer-face-theatre. Hon anses ha stor talang för språkets nyanser och känslommässigt djup. Länkar: ”MISSA INTE MÖT MEJ I GRYNINGEN”: Lanka Te & Krydd Import: https://www.lankate.se på instagram: https://www.instagram.com/lankateochkryddimport/ På Instagram: https://www.instagram.com/tv/CU-qQ7kKa48/?utm_source=ig_web_copy_link På Youtube: https://youtu.be/TUxvUc_A3Lw Min Teaterblog: https://minstengangiveckan.blogspot.com Min Youtubekanal: ttps://m.youtube.com/user/joakimbergman My Tumblr: https://temporarymonomany.tumblr.com Min Pinterest: https://www.pinterest.se/jockebergman/ Min Twitter: https://twitter.com/JoakimClifton #minstengångiveckan #teater #svenskteater #kultur #dramatik #scenografi #kostym #mask #peruk #komedi #tragedi #blog #vlog #mötmejigryningen #zinnieharris #premiär #youtube #videos #dagbok #j211013

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

TANKAR EFTER GENREPET AV FOLKOPERANS DON CARLOS

Jag ville verkligen tycka om den här föreställningen, både för att jag gillar Folkoperan, och för att jag har gillat mycket av det som deras nya konstnärlige ledare, Tobias Theorell, har gjort. Jag ÄLSKADE hans SVARTA DJURET SORG, av Anja Hilling, på Dramatens lilla scen. Men det här var besvärligt. Jag önskar att jag var mer av en operakonnässör, men till och med en tondöv klumpeduns som jag kunde höra att sången var fantastiskt, och att orkestern var suverän. Och skådespeleriet - som ofta med operasångare - mycket bra. Mitt problem var att jag inte förstod. Jag förstod inte varför man hade valt att sätta upp den här operan, och att sen skala ner den och skala av så mycket. Många gånger förstod jag inte vad som sjöngs på scenen. Folkoperan framför alltid sina verk på svenska, och tyvärr bröt några av sångarna så kraftigt att jag många gånger inte förstod vad en scen, eller en sång handlade om. Och då hade jag ändå läst ett sammandrag av librettot. Jag förstod inte om textmaskinen var sönder, eller om det var ett konstnärligt val att man bara textade delar av sångerna, och att man ibland skrev saker som "X förklarar sin Kärlek för Y", alltså mer en sammanfattning av en hel scen. Jag förstod många gånger inte handlingen, som i: "Vad är det som händer på scenen? Var är dom, vem är han, var gör hon?", och jag förstod många gånger inte tolkningen: som i "Vad är det meningen att vi ska känna här? Vem ska vi sympatiera med? Skulle vi skratta här?" Jag förstod inte heller varför kläderna var en blandning av olika tidsåldrar, från renässans fram till nutid. Utspelade det sej nu, eller då, och jo, det är viktigt: en kung som beter sej på ett visst sätt på 1500-talet är något helt annat än en man som beter sej så i dagens samhälle. Ett vitaminpiller var en ungdomskör som kom in och med liv och lust agerade flamländska revolutionärer, under det att de sjöng som du och jag, om vi hade varit musikalartister.

Visa det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)