FROM LAGERFELD JEANS TO A RAINY NIGHT AT THE THEATRE

What happens when Lagerfeld jeans meet a rainy night at the theatre?

In today’s vlog, it’s all about cost per wear, backstage theatre rituals, and the raw beauty of an unfinished performance.

✨ The Day in Motion
The story begins with my jeans — Lagerfeld x H&M, worn for the seventh time. At this point, their cost per wear is down to 20 SEK. Fashion, when stretched across time, becomes not only chic but efficient. Style is mathematics, darling.

Inside the theatre, the rehearsal room breathes with energy 🎭. I remove name tags from a dressing gown — yesterday’s loungewear, today’s stage costume. Fashion is transformation, fashion is theatre. Camilla, the costume designer, offers us a wealth of treasures. To share the bounty, I gift David, our makeup designer, a box of glasses and sunglasses. His artistry now has new toys. Outside, the rain falls. Always, the rain. ☔

✨ An Evening of Theatre
When the workday ends, I set out for Kulturhuset Stadsteatern, up to Kilen, Fri Scen, to witness the premiere of LEDNINGEN’s not-for-profit production “KARL XII – FÖR SVERIGE I FRAMTIDEN.”

The experience? Honest review: not great. It felt tentative, like a first try-out, a reading more than a staging. Lines, ideas, ambitions — all present, but not yet crystallised. And that, in its way, is fascinating. To witness art mid-birth. To glimpse the unfinished, to be part of a process instead of its polish.

✨ Why Watch This Vlog?
This isn’t just a diary of jeans and rain. It’s a meditation on:
– Cost per wear: how fashion gains value over time
– Backstage life in the theatre: dressing gowns turned costumes, designer collaborations
– The generosity of collaboration: Camilla’s costumes, David’s artistry
– Independent theatre in Stockholm: LEDNINGEN’s bold ambition
– The joy (and frustration) of raw art: performances still in their chrysalis

✨ Emotional Core
Theatre is rehearsal until it isn’t. Fashion is ordinary until you wear it. Rain is nuisance until you see it as drama. Life, as always, is unfinished, ongoing, always in performance.

👉 Subscribe to follow this journey — where style meets theatre, where second-hand treasures meet stage magic, and where every performance is also a rehearsal for tomorrow.

💬 Tell me in the comments: do you prefer art polished to brilliance or raw and real?

🎭👖☔🕶️✨📦🍷💡🖤🎟️📚🎶📸👓🚲🎉🛒📍🍿

✨ Hashtags:
#TheatreLovers #SwedishCulture #CostPerWear #BehindTheScenes #StyleAndTheatre #StockholmLife #SustainableFashion #KulturStockholm #StageMagic #FashionRevolution #j250822

What if your oldest iPhone photo held a forgotten story from the velvet rows of Kulturhuset? 🎭📸

What if a forgotten theatre ticket, a wooly sweater, and an old friend were all it took to open a time capsule? 🧵📸 November 27, 2024. I’m sitting in one of the smaller stages at Kulturhuset Stadsteatern, in the hush before curtain. I wish I could tell you what play we were about to see—but my calendar simply says *THEATRE WITH MAJSAN*. No title. No cast. Just a name.

 

Majsan. 👵✨ My friend, my theatre partner, and the one who likely got us the tickets. She works part-time as a child wrangler at Stadsteatern—still loving the theatre life even in semi-retirement. We met years ago when she was herding small actors in *Karlsson på taket*… or was it *Rasmus på luffen*? Later we reunited for *Så som i Himmelen*, her once again wrangling kids with calm determination while I zipped up costumes backstage. 🎭👕💼

In the photo, I’m wearing my chunky ERDEM x H&M sweater I found on Tradera—cozy but underused, honestly. It blends into the red velvet shadows of the seats around us. I can almost smell the curtain rope and hear the last-minute shuffles of late arrivals. 🎟️🍬👞

It’s funny how your phone hides memories you didn’t even know you’d forgotten. This one? It reminded me how theatre friendships never really fade—and how warm it feels to sit in the dark beside someone who gets it. ❤️🛋️🎭

If you've got a memory that makes you smile and squint at the details—share it below 👇 Let’s swap stories.

#theatrepeople #memoriesthatmatter #theatrelife #costumestories #oldiphonememory #retrosnap #backstagelife #nostalgiresa #vardagskultur #livetscener

HOW I GOT MY PRODUCTS FROM CERAVE…

Editing, errands, and theatre night! 🎬✨ Started my day by piecing together yesterday’s stories 🎥 before picking up a second-hand app order 📦 at COOP. Quick detour to grab some skincare—three CERAVE products 🧴(not US-owned, so that’s a plus!). Then off to SYSTRARNA VOLTAIRE to meet Cicki 🍽️.  

Dinner? A dreamy vegan salad 🥗 with endless bread and hummus 🥖—yes, please! Cicki rocked a blue puffer jacket 🧥, while I went all out with a green fake fur hat and a red tiger-striped scarf 🐅🧣. Fashion? On point!  

Next stop: Kulturhuset Stadsteatern 🎭 for a dress rehearsal of *1984*. Everyone got headphones 🎧—red, blue, or green. Immersive? Yes. Enjoyable? Not so much... Cicki loved it, though! 😅  

Living my best life in Midsommarkransen 🏡, working as a dresser & costume supervisor in Stockholm’s theatre scene 👗🎭. Daily vlogs, vegan food, theatre, and style keep me busy! Plus, my little tradition—uploading my iPhone’s oldest pic 📸 before deleting it for good. Nostalgia meets freshness! ✨  

Would you have enjoyed this show, or are you on my side? 😂 Drop a 🎧 if you’ve ever worn fancy theatre headphones!  

#veganfoodie #theatrelife #secondhandfinds #skincareaddict #stockholmlife #stadsteatern #ceraveskincare #hummuslover #kulturhuset #teaterälskare  #j250312

HOW I GOT MY HOUNDSTOOTH SEQUIN PUFFER JACKET

So, have you ever seen a sequined, houndstooth puffer jacket?

Puffer jacket, Asos, clothes, style, male style, dopamine dressing, houndstooth, sequin, sequin jacket, kulturhuset stadsteatern, Kafe plattan, vegan food, kulturhuset stadsteatern, scen, teater, astrid lindgren, actors, gay, gay men, culture, beer, stockholm, going to the theatre, theatre, 

LINKS:

”HOW I PICKED UP A TUXEDO”:

On instagram: https://www.instagram.com/reel/CnSSy9gs6XC/?utm_source=ig_web_copy_link

Or youtube: https://youtu.be/6C6Pyqlm8rY

#style #malestyle #stockholm #sweden #j230111

Live: Mina tankar efter "Bara Astrid" #baraastrid #teater #astridlindgren

Det här är en livesändning från mitt instagramkonto https://www.instagram.com/minst_en_ga..., där jag pratar om Malin Stenbergs uppsättning av Irena Kraus' BARA ASTRID, en pjäs om Astrid LIndgren, på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern. Jag var lite avogt inställd från början, måste jag erkänna. För det första visade affischen en grupp sammanbitna, svartklädda personer som mer kändes som hämtade från en uppsättning av TROJANSKORNA än en pjäs om underbara Astrid, och gav intrycket att här kommer det inte att bli många skratt, kanske knappt några leende. (Vilket inte alls stämde med vad jag sen skulle komma att se på scenen) Jag hade också läst på Kulturhuset Stadsteaterns hemsida att pjäsen är en "är en fri fantasi om Astrid Lindgren", vilket för mej betyder att författaren har approprierat en persons livshistoria och utnyttjar den personens liv till att säga vad den, författaren, vill. Nu kanske du säger att så är det alltid med konst: det är konstnärens version av verkligheten, och det håller jag med om: men om man känner sej tvungen att skriva att det är en 'fri fantasi', då betyder det att man tar sej ganska stora friheter, och detta gjorde att jag kände att jag inte kunde lita på någonting man påstod. Jag kunde inte slappna av och följa med, jag drogs inte in i handlingen, jag bedömde allt på avstånd, och ifrågasatte allt som sades. Vilket inte borgar för en vidare trevlig kväll på teatern. Det handlar om någon som kallas Astrid, som vil bli författare, men blir med barn med en man på tidningen där hon jobbar. Han vill lämna sin fru och gifta sej med Astrid, men hon säger att hon inte älskar honom och lämnar istället bort sin nyfödda son till en familj i Danmark. Hon vill bli författare, och inget får stå i hennes väg. Den Astrid som visas upp är grumlig, ofärdig, otydlig. Jag förstår henne inte, jag vet bara att jag inte tycker om henne. Att lämna bort sitt barn verkar inte kosta henne något, och kanske är det så att det kreativa teamet förutsätter att vi ska tänka att det ALLTID är fasansfullt för en kvinna att överge sitt barn, men eftersom man ändå har bemödat sej med att skriva och regissera en hel pjäs om ämnet så kanske det hade varit intressant att se hur det hela hade påverkat hon som dom kallar Astrid? Pjäsen har ingen paus, även om det dramaturgiskt någonstans i mitten känns som om det drar ihop sej till ett avbrott. Jag, som tagit reda på att det inte ska vara en paus tror att man börjar närma sej slutet, och blir måttligt överraskad när man bara fortsätter, och en död Astrid stiger ner på scenen. Vad jag verkligen tyckte om var en kort scen där Odile Nunes kom in som Ellen Key, en scen som jag inte alls förstod vad den gjorde där, men som kändes verkligt intressant. Jag går från salongen med tanke att om Kulturhuset Stadsteatern vill att publiken ska komma tillbaka, då får man nog komma med mer lockande alternativ. På scenen Mia Benson Sandra Huldt Matilda Ragnerstam Anders Berg Anders Johannisson Emma Mehonic Peter Eriksson Odile Nunes Olivia-May Keller " Tilja Briggert-Tåje Produktion Av Irena Kraus Regi Malin Stenberg Scenografi Lars Östbergh Kostym Zofi Lagerman Ljus Sofie Gynning Koreograferade inslag Dorte Olesen Kompositör Jonas Redig Mask Susanne von Platen #baraastrid #astridlindgren #kulturhusetstadsteatern #kultur #minstengångiveckan #pjäs #scen #skådespelare #pippilångstrum #kostym #scenografi

TVÅ PERSONER I ETT RUM, ELLER, VAR OCH EN FÖR SEJ

Det här är en dagboksvlog från när jag gick och såg en SADLAND med Potato Potato på Fri Scen på Kulturhuset

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

211027 BARRYMORE på Kulturhuset Stadsteatern

På scenen  

John Barrymore Dan Ekborg 

Sufflören Simon Edenroth

Av William Luce 

Översättning Kerstin Gustafsson 

Regi Philip Zandén 

Scenografi Torulf Wetterrot 

Kostym Gudrun Rösnes 

Ljus Ann-Charlotte Fogelström 

Mask Maria Lindstedt

Om du bara ska se en pjäs i år, borde det vara Dan Ekborg i BARRYMORE.

Det handlar om John Barrymore, en amerikansk teater- och filmskådespelare, aktiv under mellankrigsåren i USA, och nu, försupen och bankrutt, har han anställt en ung sufflör, hyrt en teater att repeterar upp Richard III, för att göra sin comeback. Det är bara det att han inte minns ett ord. Och allteftersom dagen går blir han fullare och fullare, och anekdoterna blir fler och fler. Det är ett litet mästerverk.

Det tog ett litet tag, i pausen, innan vi vågade börja prata om föreställningen. Jag tror jag var lite rädd att han skulle säga något negativt, och jag antar att han tänkte likadant. 

Vi kom inte tillsammans, jag och min vän Malvolio Morrhår. Precis innan föreställningen började tyckte jag att jag såg någon jag kände igen, lite längre bort på samma rad. Så jag zoomade in på honom i min insta-story, taggade honom, och när jag kom fram till honom i pausen hade han sett att han var taggad, och av vem, och stod bara och väntade på mej. Först sa vi ingenting om förställningen, pratade om annat, om corona, om hostande kärringar i salongen, och gubbar som pratar högt, men till slut kan jag inte hålla mej: 

"Visst är han fenomenastisk!?"

"Ja!"'

Och sen är det igång. Vi prisar och rosar och hyllar till orden tar slut. 

"Till och med sufflören är jättebra, i en så otacksam roll," kommenterar Malvolio. Och jag håller med. För lite mer än en vecka sen hade jag sett Simon Edenroth i Shelagh Delaneys EN DROPPE HONUNG, också den regisserad av Philip Zandén, och där hade jag önskat att få ser mer av rollens inre liv, hans sårbarhet. Det får man här. 

Det är en välskriven pjäs, full med one-liners och en oväntad twist i slutet. Författaren, William Luce, var mej helt obekant tills för några timmar sen, i morsan, när jag började läsa på inför den här föreställningen. Visst du att hans skrivit monologer som den är om Lillian Hellman, Emily Brontë, Coco Chanel, Zelda Fitzgerald och Nijinskij? Visst blir man lite besatt? Eller är det bara jag?

Om jag har någon kritik, så är det att det är lite för kort. Jag hade gärna suttit där i en timme till. Och att slutet kommer lite väl abrupt. Ni som har sett det förstår vad jag menar. Jag hade behövt lite mer tid, för att vänja mej vid tanken, vid den nya, oväntade vinkeln.

Torulf Wetterrots SCENOGRAF föreställar en scen i en teater, och är precis sådär lagom plottrig för att skapa en trygg, konkret värld. Sånt är viktigt. Den, liksom Gudrun Rösnes KOSTYM, hjälper till att berätta, och slåss inte med historien. Kanske hade jag önskat lite mer patina, med det är jag: jag älskar när kostymer ser använda ut. 

1985 gjorde Margaret Krook GERTRUDE STEIN, GETRUDE STEIN, GERTRUDE STEIN, och inget i min värld var sej någonsin likt igen. Jag fullständigt avgudade den föreställningen. När den kom på tv 1996 spelade jag in den tills jag kunde varenda replik, vartenda tonfall, utantill. Samma år,  1996, åkte jag till London och såg Maggie Smith i monologen BED AMONG THE LENTILS, av Alan Bennet, och för andra gången ruckades världen. 

Dan Ekborg, i den här rollen, är uppe och frotterar sej med Margaretha Krook och Maggie Smith. Jag är helt såld. Trollbunden. Han har oss i sin hand, där han vinglar omkring på scenen, spottande Shakespeare och svordomar. Han är fly förbannad eller full i faan, eller fullständigt förkrossad, men hela tiden är han magnifik. Det finns en sån passion, en sån vilja att kommunicera, att underhålla, att nå oss, och vi känner det. 

De är få, de där skådespelarna som Dan Ekborg, som verkar kunna ha alla känslor samtidigt. Som svänger och kränger på en sekund, från skratt till helt besatt. Och som får oss att hänga med, från att ena stunden fnissa förtjust tills nästa då vi har en liten klump i halsen av omedelbar sorgsenhet. Dom där som är dom som vi menar när vi säger "En stor skådespelare"

Vem kommer efter honom? Var är nästa generation?

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

ÄLSKARINNOR, Åsta Folkets Hus Teater, föreställning 25, 16 oktober 2019

Om det fanns ett teaterpris, låt oss kalla det en Benny, och om jag var en av nominatorerna, hade jag nominerat den här föreställningen i kategorierna Bästa Pjäs, Bästa Regi, Bästa Kostym, Bästa Scenografi, Bästa Kvinnlig Huvudroll och Bästa Kvinnlig Biroll. Och, varför inte: Bästa Manlig Biroll. 

Jag skulle bara ha lite svårt att bestämma vilka av alla kvinnor - och de två männen - jag skulle nominera. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/12/alskarinnor-asta-folkets-hus-teater.html

K, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 37, 12/11 2018

Jag har sett K på Kulturhuset Stadsteatern: 

Det är som om författaren, efter att ha fokuserat på Leila K, har övergett projektet och försöker säga något mer allmänt, men eftersom produktionen bara fått medial uppmärksamhet som pjäsen om Leila K, kan man inte distansera sej från henne. Det är som om författaren drabbats av samma öde som hon påstår att Leila K möttes av: den mediala uppmärksamheten fokuseras på något helt annat än det man vill berätta. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/11/k-kulturhuset-stadsteatern.html

SHAKESPEARE IN LOVE, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 36, 22710 2018.

Jag har sett SHAKESPEARE IN LOVE på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad tjänar det till att vi uppmärksammar det orättvisa i att upprätthålla omöjliga skönhetsideal om sen jobben fortsätter att gå till de vackra? Visst, ingen ska kunna kräva att du ska skönhetsoperera dej, botoxa och banta, pumpa och pluta, men om du vill ha huvudroller på teve och teater…

Speciellt, tycker jag, är detta klandervärt i en pjäs som handlar om hur två personer finner varandra genom sin kärlek till poesi och fantasi, till teater och förställning.

Låter det intressant? Här är resten: 

https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/11/shakespeare-in-love-kulturhuset.html

DE SKYDDSSÖKANDE, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 34, 16/10 2018

Jag har sett DE SKYDDSSÖKANDE på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Mot slutet ombeds vi att agera ställföreträdande Argosbor, och vi får en röd och en grön lapp att hålla upp. Stanna eller avvisas. En överväldigande seger för de gröna, att stanna. Vi röstade rätt. 

Men var det någon som trodde att vi skulle rösta annorlunda?

Bevisligen ökar rasismen, homofobin och främlingsfientligheten i Sverige. Det är den otäcka, demokratiska sanningen.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/de-skyddssokande-kulturhuset.html

VÅROFFER, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 32, 9/10 2018

Jag har sett VÅROFFER på Kulturhuset Stadsteatern 

"Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen." 

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/varoffer-kulturhuset-stadsteatern.html

BESÖK AV EN GAMMAL DAM, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 24, 5/6 2018,

Jag har sett BESÖK AV EN GAMMAL DAM, på Kulturhuset Stadsteatern:  

"Jag, till skillnad mot några av mina mer passivt aggressiva vänner, är inte rädd att ta en konflikt. Det finns, tyvärr, till och med en viss njutning i det. Långsamt böjde jag mej mot honom, och lugnt, nästan erotiskt, viskade jag:

”Hördudu, stoppa ner din jävla telefon, för annars flyger den ner på scenen…”

Han låtsades att han inte hade hört vad jag hade sagt, och jag låtsades att jag inte sagt vad jag hade sagt. Men han plockade ner sin telefon.

Teater är viktigt för mej."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/07/besok-av-en-gammal-dam-kulturhuset.html

GYLLENE DRAKEN, Elevuppspel av Teaterhögskolan i Luleå, gästspel på Kilen på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 23 3/6 2018.

Jag har sett GYLLENE DRAKEN på Kilen: 

"En kompis med bokstavskombination försökte en gång förklara världen utan mediciner med att det känns som allt plötsligt zoomas in, som om han hela tiden möttes av närbilder, detaljer, istället för ett övergripande, tydligt panorama. Som allt hela tiden var ett opusslat pussel.

Jag känner lite så, när jag cyklar hem."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/07/gyllene-draken-elevuppspel-av.html

EN HUND TILL LÅNS, Lava, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 22, 1/6 2018.

Jag har sett EN HUND TILL LÅNS på Lava i Kulturhuset Stadsteatern:

”I’ve had a wet fart of a day” berättade jag för alla och ingen, i min Instagram Story, när jag på eftermiddagen cyklade genom ett soligt Söder. Jag vet, man ska inte cykla och instagramma samtidigt, men det här var när jag stod still, vid ett övergångsställe på Hornsgatan. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/07/en-hund-till-lans-lava-kulturhuset.html

STOCKHOLMSDJUR, Kilen, 14/3, Föreställning 7, 2018

Jag har sett STOCKHOLMSDJUR på Kulturhusets Kilen: 

Den här föreställningen stimulerar mej. Som en katt med en lasersiktesprick, eller en bebis i en avancerad titut-lek, är jag totalengagerad. Jag ler så jag får ont i nacken - för jag antar att där sitter fästet för den där senan eller muskeln som drar mina mungipor uppåt. Det här är kreddigt och kreativt, nyskapande och gediget hantverk, simultant.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/stockholmsdjur-kilen-143-forestallning.html

Jag har sett MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt. 

Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/my-fair-lady-kulturhuset-stadsteatern.html

BULL, Klara Nätter, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 76, 13/12 2017.

Jag har sett BULL, på Kulturhuset Stadsteatern: 

”Så du skuldbelägger offret?” avkunnar en bekant, efter föreställningen, när vi sitter kvar och pratar om vad vi har sett. Hon säger det inte chockat, som om min åsikt upprört, utan nöjt, glatt, med en elak underton, glad att kunna peka finger.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/bull-klara-natter-kulturhuset.html

GRUPPEN KÖPER SIG FRI, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 96, 31/12 2016.

Jag har setts GRUPPEN KÖPER SEJ FRI, på Kulturhuset Stadsteatern:

När en teatergrupp, eller en förställning, ger sej själv epitetet feministisk, drar jag ofta öronen åt mej. Inte för att jag har något emot jämlikhet, det är bara det att ordet i sej har blivit lite nött och utnyttjat. Exploaterat. Jag vet ingen föreställning eller teatergrupp som skulle säga att den inte är feministisk. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/gruppen-koper-sig-fri-kulturhuset.html

DONNA JUANITA, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 95, 21/12 2016.

Jag har sett Donna Juanita på Kulturhuset Stadsteatern: 

Det tog inte lång tid in i föreställningen innan jag började tänka: det här skulle kunna ha blivit riktigt bra. Med en annan regissör, kanske, nej, säkert, och definitivt med ett annat manus. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/donna-juanita-kulturhuset-stadsteatern.html