På scenen
John Barrymore Dan Ekborg
Sufflören Simon Edenroth
Av William Luce
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi Philip Zandén
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym Gudrun Rösnes
Ljus Ann-Charlotte Fogelström
Mask Maria Lindstedt
Om du bara ska se en pjäs i år, borde det vara Dan Ekborg i BARRYMORE.
Det handlar om John Barrymore, en amerikansk teater- och filmskådespelare, aktiv under mellankrigsåren i USA, och nu, försupen och bankrutt, har han anställt en ung sufflör, hyrt en teater att repeterar upp Richard III, för att göra sin comeback. Det är bara det att han inte minns ett ord. Och allteftersom dagen går blir han fullare och fullare, och anekdoterna blir fler och fler. Det är ett litet mästerverk.
Det tog ett litet tag, i pausen, innan vi vågade börja prata om föreställningen. Jag tror jag var lite rädd att han skulle säga något negativt, och jag antar att han tänkte likadant.
Vi kom inte tillsammans, jag och min vän Malvolio Morrhår. Precis innan föreställningen började tyckte jag att jag såg någon jag kände igen, lite längre bort på samma rad. Så jag zoomade in på honom i min insta-story, taggade honom, och när jag kom fram till honom i pausen hade han sett att han var taggad, och av vem, och stod bara och väntade på mej. Först sa vi ingenting om förställningen, pratade om annat, om corona, om hostande kärringar i salongen, och gubbar som pratar högt, men till slut kan jag inte hålla mej:
"Visst är han fenomenastisk!?"
"Ja!"'
Och sen är det igång. Vi prisar och rosar och hyllar till orden tar slut.
"Till och med sufflören är jättebra, i en så otacksam roll," kommenterar Malvolio. Och jag håller med. För lite mer än en vecka sen hade jag sett Simon Edenroth i Shelagh Delaneys EN DROPPE HONUNG, också den regisserad av Philip Zandén, och där hade jag önskat att få ser mer av rollens inre liv, hans sårbarhet. Det får man här.
Det är en välskriven pjäs, full med one-liners och en oväntad twist i slutet. Författaren, William Luce, var mej helt obekant tills för några timmar sen, i morsan, när jag började läsa på inför den här föreställningen. Visst du att hans skrivit monologer som den är om Lillian Hellman, Emily Brontë, Coco Chanel, Zelda Fitzgerald och Nijinskij? Visst blir man lite besatt? Eller är det bara jag?
Om jag har någon kritik, så är det att det är lite för kort. Jag hade gärna suttit där i en timme till. Och att slutet kommer lite väl abrupt. Ni som har sett det förstår vad jag menar. Jag hade behövt lite mer tid, för att vänja mej vid tanken, vid den nya, oväntade vinkeln.
Torulf Wetterrots SCENOGRAF föreställar en scen i en teater, och är precis sådär lagom plottrig för att skapa en trygg, konkret värld. Sånt är viktigt. Den, liksom Gudrun Rösnes KOSTYM, hjälper till att berätta, och slåss inte med historien. Kanske hade jag önskat lite mer patina, med det är jag: jag älskar när kostymer ser använda ut.
1985 gjorde Margaret Krook GERTRUDE STEIN, GETRUDE STEIN, GERTRUDE STEIN, och inget i min värld var sej någonsin likt igen. Jag fullständigt avgudade den föreställningen. När den kom på tv 1996 spelade jag in den tills jag kunde varenda replik, vartenda tonfall, utantill. Samma år, 1996, åkte jag till London och såg Maggie Smith i monologen BED AMONG THE LENTILS, av Alan Bennet, och för andra gången ruckades världen.
Dan Ekborg, i den här rollen, är uppe och frotterar sej med Margaretha Krook och Maggie Smith. Jag är helt såld. Trollbunden. Han har oss i sin hand, där han vinglar omkring på scenen, spottande Shakespeare och svordomar. Han är fly förbannad eller full i faan, eller fullständigt förkrossad, men hela tiden är han magnifik. Det finns en sån passion, en sån vilja att kommunicera, att underhålla, att nå oss, och vi känner det.
De är få, de där skådespelarna som Dan Ekborg, som verkar kunna ha alla känslor samtidigt. Som svänger och kränger på en sekund, från skratt till helt besatt. Och som får oss att hänga med, från att ena stunden fnissa förtjust tills nästa då vi har en liten klump i halsen av omedelbar sorgsenhet. Dom där som är dom som vi menar när vi säger "En stor skådespelare"
Vem kommer efter honom? Var är nästa generation?
