TURN OF THE SCREW TANKAR

Min kompis Magnus gick i pausen, men min kompis Martin verkade uppskatta musiken mycket mer än jag gjorde. Jag önskar att jag var mer av en finsmakare, men jag är en sån som känner skillnad på rödvin och vitt vin (om jag inte blundar), och min musiksmak är lite likadan. Det enkla, snabba, lättillgängliga är min melodi: Mozart, Puccini, Bizet och Offenbach. Mycket Offenbach, tack. THE TURN OF THE SCREW bygger på en berättelse av Henry James och handlar om en kvinna i mitten av 1800-talet som får jobb som guvernant åt två barn som bor med en hushållerska i ett avlägset gods. Väl där visar det sej att barnen är förföljda av två spöken av två tidigare anställda som barnen kände. Operan följer originalhistoren ganska väl, och tyvärr är det inte en vidare bra spökhistoria. Den känns konstruerad, ihopknåpad. En spökhistoria, tycker jag, ska vara lite som en detektivhistoria: det ska finnas en hemlighet, en överraskning, och när det är slut måste man känna att man lärt sej något, men här avslöjas det ganska tidigt vilka de två spökena är, och vad de har för relation till varandra, men det blir aldrig klart vad de har för relation till barnen, eller vad de vill med dom. Svaret verkar vara att "spöken spökar" och så gräver man inte mer i det. Världen ser annorlunda ut än när Henry James och Benjamin Britten levde, och jag antar att man inte såg riktigt samma problematik som vi, i att en medelålders man verkar besatt av en prepubertal pojke. Det manliga spöket bryr sej nämligen bara om honom, och har inget som helst förhållande till flickan, och hennes och det kvinnliga spökets förhållande verkar inte alls lika laddat. Visst, man kanske inte kan säga att något förhållande mellan en levande och en död är sunt, men det är något riktigt sjukt över det här. Scenografin föreställer ett trapphus i något som får mej att associera till en skola. Det känns inte som en herrgård eller ett gods, och absolut inte som ett hem. Kanske ska det föreställa ett sjukhus? Till en början tycker jag mycket om det, men eftersom handlingen utspelar sej på flera olika platser, medans scenografin blir densamma, blir det förvirrande. Som när de säger att de skar springa ner till sjön, men stannar kvar i trapphuset, eller när man säger att man är i någons rum, men är fortfarande i trapphuset. Min största behållning av föreställningen är skådespeleriet. Speciellt skådespelarna som spelar barnen - och tack och lov är de barn - är imponerande. Jag har sett så många hemska uppsättning där barnen känns konstlade och självmedvetna, men här ligger de på en nivå som vuxna - begåvade - skådespelare. Jag tror, att om du ska se en uppsättning av THE TURN OF THE SCREW, så är detta ett mycket bra val. Det känns gediget, kunnigt, och skådespeleri och sång imponerar.