Jag ser på honom, i mörkret. Han märker att jag tittar på honom, men han fortsätter titta rakt fram, så att jag bara ser honom i profil. Så, långsamt, ler han. Och nickar:
Ja, det är jag.
Jag fnissar till, tyst, mer som en plötslig, rytmisk utandning.
Verkar det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/10/ingen-kan-vara-ingenstans-av-joel_17.html
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/10/ingen-kan-vara-ingenstans-av-joel_17.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar