I går var jag och såg Candia på Kulturhuset Stadsteatern:
”Sekreteraren är bäst,” säger kvinnan på min högra sida, där sitter och väntar på att ridån ska gå upp för andra akten. ”Det är synd bara att hon har ett så konstigt namn.”
Det finns såna personer. Såna som ser på teater som om det vore en slags sport, där någon måste vara bäst hela tiden. Dom bortser från den regi skådespelaren fått, och det utrymme rollen getts av författaren, och ser det hela som någon sorts melodifestival. Någon måste vara bäst. Någon måste vara sämst. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar